Det gamla huset

Hur nya ögon se på gamla tider

likt främlingar som intet hjärta ha...

Jag längtar bort till mina gamla gravar,

min sorgsna storhet gråter bittra tårar

dem ingen ser.

Jag lever kvar i gamla dagars ljuvhet

bland främlingar som bygga nya städer

på blåa kullar upp till himlens rand,

jag talar sakta med de fågna träden

och tröstar dem ibland.

Hur långsamt tiden tingens väsen tär,

och ljudlöst trampar ödets hårda häl.

Jag måste vänta på den milda döden

som bringar frihet åt min själ!

Av: Edith Södergran
Källförteckning ; http://www.svensklyrik.se/poeter/edith-sodergran/det-gamla-huset

Analys: Hon har skrivit en dikt om ett hus, där ”jaget” i dikten är huset. Huset saknar den gamla tiden, att det var bättre då när någon brydde sig om det. Nu står det bara där och väntar på att få dö. Det saknar någon som tar hand om det.  Huset ser nya folk som bygger upp alldeles nya hus på blåa kullar högt upp mot himlens rand. Det  vill också bli ompysslat, men nu väntar den bara på att den milda döden snart ska komma…

/ Julia och Elin